A business card in a pandemic
Jobbet ligger invid en bensinmack och vars toalett-tvål är en behållare på väggen med en gummispena nedtill, som fungerar på ett sådant sätt, att man nyper etappen för att mjölka ut den transparenta såpan med opersonlig rengörande doft. Den taktila och intima gnidet känns genast mer obehagligare när man samtidigt slås av tanken att macken är frekvent besökt av lastbilschaufförers från kontinenten. Extrajobbaren förmodar att de spenderar natten i sina utrymmen i grannskapet. För deras gigantiska släp står parkerade lite vars stans och aldrig på samma ställe i det industriella närområdet.
Macken angränsar till ett övernattningshotell som ger mig minnen av Polen när vi bilade genom på 80 eller 90 talet. Hotellet, om vi kan kalla det det, är en obetydlig byggnad vid motorvägen som verkar tillfälligt extraknäcka som flyktingmottagning. Extraknäcket verkar dock vara permanent och den stora inkomstkällan, kanske den ända. Detta påminner lite lustigt om min inkomstbringande sysselsättning jag så småningom är påväg att berätta om.
Jobbet delar byggnad med andra vinstbärande affärsverksamheter och där existerar en stor öppen parkering ingen verkar får lov att använda. Jag sneddar över denna och förbi de öppna järnbarriärer jag har en nyckel, i form av en rund plastbricka till. Här är en till, fast mindre parkering, för de tre eller så företag, där det ena av dom är det företag jag jobbar två dagar i veckan på. Denna mindre parkeringsplats är på vardagarna till stora delar okuperad av de kontorstjänstemän med tillståndsbevis. Men på helgen är alla bilar borta och järngrinden stängd för utomstående. Här passade jag ,och de andra anställda, på att ställa sitt fordon när man tog ett extra jobbpass på helgen. För vårt tilldelade garage ligger på andra sidan den väldigt avlånga byggnaden och tydligen tar promenaden därifrån sex minuter hävdar en kollega till mig. Men sen ett år eller så tillbaka ställer vi alla våra bilar i garaget. Detta sedan vi har hört talas om de böter vissa kollegier rökt på. Alltså när de ställt sin bil på den inhängda parkeringen. Tydligen är det så att det bor två tvillingar i närområdet som båda simultant arbetar som parkeringsvakter . Ena tvillingen har uppmärksammat att vi förbjudet ställt våra bilar där inne på helgen. Och även om man bara jobbar för kommunen så kan denna uniformsklädde tvilling böta oss där. Där han inte ens har access. Tvillingens melankoliska nöje på helgmorgon har varit att stå och vänta vid grinden tills en anställd kör in. Då smiter han med in och lappar alla bilar, till lågavlönade knegare med en bot som motsvara ungefär 70 dollar. Vad den andra tvillingen tycker om detta det vet jag inte. För det är bara en av tvillingarna som verkar äga detta revir. När han är klar behöver han inte vänta på någon bil. Det finns en knapp man kan använda för att släppa ut sig själv. Jag föreställer mig att den uniformerade tvillingen älskar att trycka på denna knapp, efter att ha berikat ängen med avlånga gula kvitton, fastklämda med hjälp denna extrafunktion vindrutetorkarna utgör. Han älskar att nonchalant trycka på denna knapp när han lämna sitt smultronställe. I vetskapen att han tjänat sig en extra hacka, om det är så det fungerar, samtidigt som han rättfärdigar sina handlingar med att rätt ska vara rätt paragrafer. Jag är inte arg eller förbittrad på denna tvilling, jag tycker bara att det hela är så lustigt. Jag fantiserar att han kanske besöker macken efteråt med den trevliga personalen med de förlöjligande företagskepsar de tvingas bära oavsett ålder. Kanske köper sig något gott. Kvalitén på bensinmackars kaffe och måltider har förbättrats. Nästan lika mycket som priserna. Han kanske besöker toaletten. Jag vet inte om han besvärar sig med att använda tvålen. Han kanske bara tänker ta handspriten, som obligatoriskt finns vid de automatiska skjutdörrarna sen tiden från ni vet vad, men som högst osäkert om den regelbundet påfylld är. Men kanske är det båda tvillingarna, vem vet det föresten? Och hur fick jag reda på allt det här?
Jag tar nycklarna till mindre lastbilen för dagen jag kör med vanligt körkort. Dubbelkollar så att alla varor är där. Och du kan räkna med att det finns alla möjlig råvaror. Lite olika varierande på vilka som har beställt. Men avokado, citroner, äpplen, grekisk yoghurt, ingefära shots, väldigt goda färska korvar, en fil med en svartvit bild på en flicka som är den godaste filen jag smakat men inte hittar i andra butikers upplysta vita kylavdelning, det finns frysta räkor, fryst mango, färsk koriander, chili frukter, 6 pack San pellegrina limonata i 33 centiliter. Och det finns även lövbiff, bananer, mjölk, energidrycker, samhörighet, snålhet, klickhets, konserver, gräddbullar, färdiga frysta rätter, bens ands Jerrys, chips, hushållsost, Pepsi max i 2 liters i 6 packs. Beroende vad det är för rutt så varierar jobbet. Jag kan köra över ett väldigt stort område och höra på böcker. Se varm sommar bli vackra bruna stilla gigantiska vattenpölar över gyttja och jord. Se hur några lätta snöflingor senare klä hela panoramor . Och de sammets svajande fälten av råg och de kinesiskt besökta gula rapsfälten. Alla insekter sommarn tar med sig och harar och rådjur som springer i följd över fälten och tvärsar vägen framför. En kronhjort som står och väntar på en vid en långsam sväng. Ekorrar, katter, hundar, påkörda rävar och grävlingar. En gravid kvinna och vanlig man med inbillade superkrafter som parkerat sin lilla bil vid väggrenen och oförklarligt och uppenbarligen förgäves försöker flytta en livlös fullvuxen älg som ligger ur vägen i en mindre vallgrav. Jag har sett korpar och hört småfåglar, sett ugglor, falkar, vilda importerade tjädrar, en ormvråk som dök rakt mot min vindruta så att jag var tvungen att bromsa in så att den med bara metern framför min näsa gräddade ut sina väldiga vingar och flaxade precis så nödvändig att den kunde vända och flög ovanför motorhuven en bit innan den svängde iväg, hök, röd glada och en fiskmås eller trut som tidigt en ensam morgon störtdök mitt i stan framför mig och fångade en flyende råtta, inte mus, i vägbanan, tappade den och dök ner och tog den igen som i ett ocensurerat modern ofint naturprogram. Jag har sett dimma och snöoväder så tjock av vitt att man blir rädd. Jag tittade en gång ut i den fortfarande klara och blå men skymmande himmel över en småbåtshamn och såg ett stjärnfall som avslutade sin fallande bana med att bli ett tomtebloss. Men det var tyvärr bara jag som såg det.
En vinter, vilken det nu var, kunde vi som oftast läsa om ett vargpar som vittnats lite var stans. Jag hade precis levererat till en ödslig stuga där en gammal kvinna förvandlat den yttre idyllen till en interiörs misär. Man såg alkoholismen genom dörrspringan. Jag gick genom den iskalla renande kylan till lastbilen, det var dags för min rast. Jag startar bilen och kör upp några meter för en mindre backe och trycker ner bromsen. Stannar för jag vet inte om jag ska ta vänster eller höger. Tar upp min telefon med lågt batteri för att se om det finns något paradis som mirakulöst ska existera med mat mindre en fem minuter bort på min 40 minuters långa obetalda rast. De stillastående gummidäcken glider baklänges på den blank vägen. Jag har hamnat snett i trubblet och kommer ingenstans. Jag ber ledningen ringa efter bärgning och hela länet är populärt av resande som är i liknande situation som min och jag befinner mig långt från allt och alla. Det är kallt i bilen men jag vill inte gå in i stugan även om röken stiger från skorstenen. Jag har fronten utmed ett stort snötäckt fält. Jag kommer att se det falla i mörker för jag kommer vara här i två timmar är informationen. Jag tänker, att om jag tittar riktigt noga kommer jag om jag har tur få se de berömda vargarna. Två timmar blir tre och nu kan jag inte se så mycket utom när jag sätter igång bilen och ljusen för att få värme och hålla igång radion med dålig signal. Vågar inte röra telefonen för att slösa på det kära batteriet som räknar ner på ensiffrigt. Jag får sen höra att mitt nummer som skickats till bärgningsfirman saknat en siffra så en ny beställning får göras. Det kommer dröja ytterligare två timmar. Jag kommer inte att få se några vargar men jag kommer få vara med om en sak som har varit en dröm i mitt liv ett väldigt lång tid. Räddningsbilen kommer som en ängel med många och vackra oranga ljus. Efter att jag gått ut och hälsat vänligt så sätter jag mig i bilen igen för att söka värme. Jag har bärgningsbilen framför mig och efter en stund så ser jag en kille i yngre tonåren gå ut ur bilen utan jacka. Han tar upp en gammal mobiltelefon och sen går bakom fordonet förbi en sten och försvinner i mörker. Synen är så märklig att jag överväger om jag ska våga berätta för bärgaren vad jag sett. Det visar sig att det inte var ett spöke utan hans frus lillebror eller nått som brukar hänga med för att han tycker det är trevligt att göra något. De hjälper mig ur och nu vill jag snabbt hem, hungrig, stel, kall och trött och har 50 minuter körväg tillbaka till kontoret. Jag kör uppspeedad genom ubåts mörkret och tar på ett ställe en höger sväng. Vill inte fastna igen. Med helljusens långa koner ser jag något ligga mitt i vägen. En livlös katt med mjuk päls. Uppenbart död men inte en skråma på? Jag måste köra rakt över den med hjulen på var sin sida av kroppen. Jag känner en märklig känsla som går under bilens botten och rakat upp genom min kropp. Som att det som var under också var över. Jag flämtar lätt till av upplevelsen av denna kanal mellan liv och efterliv och ser sen något jag aldrig sett rakt framför mig. På vägen, vid höger sida lite grann, längre fram. Nu går allting väldigt fort. Är det en stor hare? Nej det är något rovdjur. Är det en räv? Nä det är alldeles för stor, Den tittar på mig när jag snabbt närmar mig och jag hinner tänka apa. Den tar ett stort skutt ut från vägen till åker och på min näthinna har massvis av djur rabblats. Den tittar upp på mig och vi har ögonkontakt och jag passerar. Var det en utomjording? Vad har jag sett? Det var en Lo. Det måste varit en Lo. En Lo. En lo! Jag har sett ett lodjur. De fem timmar jag precis avverkat känns som fem minuter. Som att de aldrig hade hänt. Jag vill stanna för att gå ut, men vågar inte ta risken av att återigen fastna. Veckorna som följer kommer skogens ande besöka mig flera gånger. Ungefär som att man bevittnat något hemskt och bilden och känslan blixtrar till för en, fast det är något positivt och helande. Till sist blev det nästan för mycket. Sen avtog det och försvann.
Ja jag har sett ett lodjur och det är förbi något jag kunde önska mig av livet. Men det förändrar inte att jag är en del av ett samhälle och precis som alla andra spenderar allt längre tid i matvaruaffären. Man går runt och tittar på priserna och blir förvirrad, tappar koncentrationen och går fram och tillbaka och vet inte var tiden har tagit vägen när man börjar blir klar. Hur länge har jag varit här? Var det prickigkorven som inte finns längre men massa olika salamis du aldrig hört och går igenom pris kalkyler som andra kvartalet. Var det soppåsen? Regnbågen? De finska chipsen. Det måste varit soppåsen, onödig tid som försvann där. Men ja var ju tvungen att fotografera extra pris skylten som uppgav stort att man skulle passa på, nu kostar den 25 blanka mynt. Och i det finstila gamla priset informerar att det gamla priset var hutlösa 90 fattiga öron mer. Ja det gör ont att handla nu för tiden. Man står och tittar på körsbärstomaterna och tvingas handla dom och kommer sen inte ihåg vad de kostade. Minns bara att det var förfärligt mycket. Jag minns dock när körsbärstomater kom. Hade aldrig hört talas om det. Minns även när rödlök kom till stan. Och när det bara fanns en sorts daim. Och det känns att man är på ett lager så som de anställa fyller sina påsar till utskick. Vi har inget lager längre där jag jobbar. Bara på några veckor så fick vi den informationen. Två tredjedelen av personalstyrkan försvann. En dag när jag kom tillbaka till kontoret efter att levererat hela dagen. Stod alla klädskåpen tomma med öppna dörrar utom mitt och alla var borta. Så nu körs alla apelsiner förbi Malmö och till Stockholm, packas där och körs ner igen där vi hämtar det. Otroligt öde i den stora lokalen. Och jag får höra att de inte kan ta hand om returerna, de vi inte kan leverera. De kan inte sälja dem till oss ställde för de har inte tillstånd att bedriva handel längre. Och de kan inte förvara det för de gigantiska kylrummen får inte hantera livsmedel. Och de kan inte slänga det för de får inte hantera livsmedelsavfall. Men vi får hantera lådorna från lagret till bilen och ut till de sjuka och lata, och till de med goda anledningar och god aptit med förträfflig angelägen ankomst. Inte alla har råd att vara glada när man kommer men även de ska ha sina kiwis och frukost.
Men det känns konstigt när man levererar låda på låda med mat i massor och framförallt läsk i mängder till en person som är så stor att de själva inte kan bära det från affären och man bidrar till hjälpen för att ge dom det sockerberoende de förtär. Eller de 56 hemliga sluga ord de använder för att gömma socker i maten. De lägger i så mycket socker i produkterna som det är möjligt utan att det smakar socker för att göra folk beroende. Och det känns som att man gör något olagligt när man bär in detta i lägenheten. Men det är bara att göra och sen sätta sig i ned i trafiken och tänka på vad vi är och hur vi hamnade just här. Jag minns den nakna unga guden i teven som förnyade och återinförde vår glömda arv och uppskattning för mat. Vi har engelskmannen Jamie att tacka för mycket av våra nya resturanger och vårat delade intresse för surdeg och en nyttig lätthet som inställning till mat. Intresse. Men jag tror inte att dagens orolighet är bra för vår sätt att uppleva mat. Jag vet att du vet och du vet att jag vet att våra tankar kring mat har förändrats med dessa stressfaktorer. Som ett bacillskräck. Blinka vänster sänker musiken och parkerar och det är dags för nästa kund med pengar. Som kan vara institutionen för ätstörning. Som alltid köper väldigt lite mat. Och märkliga produkter. Som jag aldrig kommer ihåg vad det är. Som att de är magiskt belagda ord kring dom.. Som gör att min hjärna i respekt inte kommer ihåg. För man ser abstrakt ett antal möten har ägt rum med förhandlingar och övertalning om vad som kan tänkas beställas av mig. Och de anställda på detta ställe möter mig. Mjuka människor med värme som tar emot de få varorna och vi vet båda två vad det handlar om. Och jag säger med telepati att jag hoppas dessa varor kommer att ätas och de nickar och säger samma sak när vi utbyter artighetsfraser. Nästa gång kommer ske samma sak, med helt andra varor som jag reagerat på men inte lyckats registrera. Bara tillbaks till traktorn, slå igen dörren och sätta tinningen i tändstiften, vrida motorn igång det är dags för lunch. Och fylla magen med te och getost. Eller dagens spätta med remouladsås på Hos Lee thai wok & sushi.